att alltid vara på sin vakt..


Jag och min lillebror har någon besatthet av att skrämma varandra. Han kan liksom spendera tre minuter med att långsamt gå in i mitt rum för att skrämma mig. Idag låg jag på soffan och läste och så fort jag hörde att han var påväg ner för trappen fick jag snilleblixten att låtsas sova. Han nappade såklart på betet och flög typ två meter när jag.. skrek i hans ansikte.

Fick dock ~*smaka på min egen medicin*~ senare när jag kände en hand tafsa mig i håret när jag satt i vardagsrummet och sjöng/vrålade..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback